20 juli 2014

Isop - en av mina favoriter

 Isop -  Hyssopus officinalis - är en av mina favoriter i örtträdgården. Eller fjärilsträdgården som jag numera kallar den delen av trädgården. Ja, isop är en gammal krydd- och medicinalväxt, men i min trädgård finns den nog främst till för att glädja fjärilar, humlor och andra pollinerare. 

Isop är en flerårig halvbuske. På våren klipper jag nog ner den ganska rejält och jag brukar nog också förnya den helt med ett par års mellanrum. Den kan bli rätt risig och ful....
Men den självsår sig rätt kraftigt, så det är inget problem med nya  plantor.

Jag använder isopen som kantväxt i flere rabatter. Eftersom den också tål att beskäras hårt, så passar den fint som en liten häck. Kanske ett alternativ till buxbom, här på våra breddgrader.
Fast i och för sig tycker jag att det är lite synd att klippa den så hårt, för det är ju blommorna som är en tillgång för pollinerarna. 
Isop finns med rosa, blå och vita blommor. Problemet är att veta vilken färg den lilla fröplantan har....
Min isop"häck" i bilden ovan består av vitblommande isop - tror jag.

Enligt WSOY:s Suuri yrttikirja är blommorna läckra i sallader. Man skall också kunna tillverka extrakt som är bra läkemedel för hosta, astma och andra sjukdomar i andningsvägarna samt som botemedel för urinvägsinfektioner. Samtidigt varnar man dock för att inte använda stora doser och långvarigt. 
Jag har som sagt inte provat. Men kanske jag skall någon gång.....

03 juli 2014

Tappad kontroll - eller en rikedom?


 Jag har sagt det tidigare och säger det igen; jag har ingen kontroll över min trädgård! Titta t.ex. på den här bilden ovan. Den här gröna fläcken längst fram borde egentligen vara en rosenrabatt. 
Men jag har bara inte haft mage att rensa bort frösådder av ringblomma, gurkört, vallmo och gudarna vete vad. 
Fast vad tusan, tänker jag. Rosorna jag planterade har inte riktigt tagit sig, så bättre så här. Och om några veckor skall jag sätta en nu bild av rabatten. Då får ni se en riktigt frodig blommande rabatt - vänta bara!
 
 
Brandliljor och blåeld har jag inte heller kontroll över. De sprider sig ohämmat och gör precis som de vill! Tjaa....jag tackar och tar emot. Vad kan jag annat. De är ju ändå fina på sitt sätt. Och speciellt här framför huset, som är så torrt och soligt, så är det inte så lätt att få något att trivas.

Okså vid dammen har brandliljorna bestämt sig för att slå sig ner. Man kan ju sen ha olika åsikt om de passar där eller inte. Men eftersom de har valt den platsen, så måste de väl få stanna där....
 
På bilden ovan finns också två ostyriga växter som gör som de själv vill; nunneörten och kungsljuset. Men kungsljuset är herren på torpet den rubbar man inte. Och när den gula nunneörten klämmer in sig bland rosa nävor är jag inte överlycklig precis. Men här har den hittat lämpligare partner i den mörkbladiga ligularian och gulbladiga spirean.  Så visst får båda stanna där de beslutat sig för att växa!
 
Men när prästkragen sprider sig över vägen och det blir omöjligt att ta sig fram. Ja, då minsann! Då sätter jag stopp för dess framfart. Kanske....eller så inte...
Den får väl blomma ut först....
T.o.m. i bergsskrevorna frodas det som "av sig själv" funnit sig till rätta där, som bl.a. gul fetknopp, självsådda violer, kattfot....Och det som trivs måste väl få växa i fred.


Visst skulle det ju varit synd om jag rensat bort den här fina violen - så tur att jag inte är så flitig med renshackan ;)
Det samma gäller den vilda rödbläran som jag låtit stanna kvar i rabatten och som nu matchar pionen. Det är alltså den ljusare röda bakom pionen i den här dåliga bilden. Det finns också en röd alunrot, som trots att den är planterad inte alls är lika fin som rödbläran, tycker jag.

Till slut en bild av mera blåeld och prästkrage.  Här dock inte i en rabatt, utan i blomsterängen.
Och den största rikedomen i Rosendal-torpet står nog de vilda växterna för!
 
Visst vill jag ibland försöka bestämma över vad som skall växa var. Och visst vill jag (ibland) ha en prydlig trädgård. Men samtidigt så vill jag nog inte bli herre över naturen utan tacksamt ta emot det som naturen vill bjuda på!