Drabbad av påssjuka!

Jag har klarat hela vintern utan att drabbas av influensa, kräksjuka och andra basilusker. Men vårens epidemi av påssjuka, den klarar jag mig inte undan. 

Symptomen börjar redan i januari när frökatalogerna dimper i postlådan. Jag bläddrar, drömmer och beställer - på tok för mycket. Men det är så billigt, en påse kostar ju bara några euro - fast vips är räkningen 70 euro.....

Och hemma har jag en salig röra av gamla och nya, köpta och hemlagade, smutsiga och rena, men ack så ljuvliga fröpåsar som jag radar ut och plockar med som om det skulle va en patiens......

En salig röra i min överfulla låda med fröpåsar!

Och när jag står där med mina påsar så undrar jag vad in i hela vassen jag riktigt tänkt på!

Vad skall jag t.ex. med åtta sorters sallad? Jo, jag vet att jag ju bara måste ha den tidiga Black Seeded Simpson. Och den dekorativa Lollo Rossan. Och bindsalladen  Little Gem.  Och en friseesallad. Och rucola förstås....Och...Och....och....
Ja, och så är sallad så dekorativt - och gott.....

Tre sorters sallad - men vad gör jag med åtta......?

Jag tröstar mig och min fröpåsemani med att jag ändå inte satsar på frön till  sommarblommor. Att dutta med  sommarblommor är inget för mig. Fast......nog måste jag ju ha lite krasse....och luktärter, förstås....och sommarmalva (oj då, tycks ha köpt tre sorters malva) ...och dillen behöver ju få zinnia till sällskap......och tagetes skall ju kanta köksväxtlandet....och....

Krondillen tycker om zinnia - och zinnia om krondill!

I år är min påssjuka som värst när det gäller perenner! Jag vågar inte ens tänka på hur mycket krukor det blir om en femtionde del av alla perennfrön blir plantor. Men å andra sidan så hoppas jag ju på det!

Det är så roligt att odla perenner. De blir inte så fort "färdiga", men man är desto mer stolt, när de börjar trivas. Eller OM de börjar trivas.....

För säkerhets skull satsar jag på snabbväxande och lätta perenner och två-åringar. Och ser framemot en prunkande trädgård, full med nya fantastiska perenner som jag själv har dragit upp. 

Temynta som jag sått från frö

Kokardblomma och daggkåpa av egen "skörd"

Plommonlunden kryper fram under snötäcket

Trädgårdsland och rabatter ligger fortfarande under nästan en halv meter snö. Men berget vid torpgaveln suger i sig vårsolens strålar och kryper fram under under snötäcket. Platsen är den varmaste - och kunde vara en av de finaste i Rosendal torpet. Här finns en plommonlund med ett tiotal plommonträd. Under dem växer vitsippor, blåsippor och smultron. 

Berget mot söder suger i sig värme. Här smälter snön tidigt!

Det kunde vara fint....Men på sommaren går plommonlunden över från naturlig till vildvuxen.

Plommonträden  har skjutit miljoner av rotskott, vicker och klöver växer knähögt, smultronen syns inte.....

Och jag har inte hunnit hålla efter....

Ett annat problem är att plommonlunden bara är en smal flik mot grannen. Trots att kontrasten mellan grannens välfriserade gräsmatta och vår vildvuxna plommonlund är stor, flyter plommonlunden ändå mer ihop med grannens tomt, än med torpet. 

Vår plommonlund i vårskrud, bakom grannens fina gräsmatta. Fotad från grannens infart 

Nu, medan snön ännu hindrar allt annat trädgårdsjobb, njuter jag i vårsolen i plommonlunden.

Jag beskär plommonträden och syrenhäck, rensar i bergsluttningen. 

Kanske i år....kanske jag nu skall få ordning på plommonlunden.....

Kanske jag skall plantera häck eller bygga staket mot grannen.....

Kanske....kanske....

Och kanske ni får se nya bilder på plommonlunden här senare....

Snart börjar torpsäsongen - men året blir annorlunda

Snart flyttar vi till torpet igen och dammar då av både torpet och bloggen. Under vintern har jag drömt och planerat och många små - och stora - trädgårdsprojekt har odlats i tanken. Alldeles speciellt vill jag nu ta itu med skogsområdena. 

Bland det sista vi gjorde i Rosendal torpet  i höstas, var att röja en liten stig genom skogen mot grannen, så att grannen lättare skulle kunna ta sig över till oss. I skogsdungen planerade vi en liten sittplats med kvällssol.  Där skulle vi sitta tillsammans, trodde vi. För några dagar sen lämnade vår granne jordelivet, alldeles för tidigt. Han var inte enbart en bra granne, utan också en god vän.
Den kommande sommaren kommer att bli annorlunda.....

Bakom den vita pionen finns en liten skogsdunge och bakom skogsdungen finns grannens hus.

Men trots att vi inte vet vem vi får till ny granne kommer jag nog att fortsätta med planerna för skogsområdena. Med naturen som förebild skall jag plantera skuggtåliga växter, ormbunkar och rhododendron. Och jag skall fortsätta röja för smala stigar och bygga små trolska sittplatser, där vi skall sitta i kvällssolen och i komma ihåg grannen som gav mig den första rhododendron. 

Jag vill ha smala stigar som slingrar sig fram mellan träden.

Hösten lyser i silver och guld

I morse var marken och taken krispigt vita. Inte av snö, men av den första rejäla nattfrosten. Solen steg upp bakom skogen i öster, samtidigt som dimman drog in från fälten i väster. 

Växternas fröställningar skiftade i guld och silver när solstrålarna föll på dem. 

Visst är hösten vacker, och visst är blommorna fina, fast de blomningen är förbi.

Den urgamla plymspireans vita blomvippor har gått över i guld. Bladen är fortfarande gröna.

Solhatten bruna frökapslar är dekorativa tycker jag. Här tillsammans med överblommad anisisop.

Gullkllematisens frötofsar dröp först av fukt, men torkade snabbt upp och glittrade som silver i höstsolen. 

Nu är det dags att drömma och planera!

Idag tog den sex månader långa sommarsäsongen slut! Vi packade ihop i torpet och flyttade till vinterbostaden. Blomkrukor och vattentunnor är tömda, trädgårdsmöbler undan stuvade, trädgårdsredskap i vinterförvar.....
Nu går torp- och trädgårdslivet in i ett planerings- och drömskede. Nu skall skissblocket fram, trädgårdstidningar, webbsidor och böcker studeras  - och  idéer knyckas. 

Två områden i trädgården skall jag speciellt planera, har jag tänkt.

Det ena är "skogsträdgården" som jag nyligen hittade. Ja, det är sant! Jag visste inte att det här var en bit oanvänd trädgård, med spännande potential. Till helt nyligen fanns här en stor kvisthög , en sandhög, gamla löv och skräp. När vi röjde bort det hittade jag en underbar skogsglänta med granar, tallar och några enar. Nu har jag stammat upp träden och byggt en liten väg mellan granarna.

Jag måste hitta fina skuggälskande växter som passar in i den här lilla skogen. 

Det andra området som ändrar skepnad - åtminstone i fantasierna - är köksträdgården. Redan nu är det mera virrvarr av självsådda blommor och örter än grönsaker. Så jag tror att morötter, bönor och gurka skall förpassas till det område som för tillfället är en ogräsåker. (Sen är det en annan fråga hur jag skall ta kål på ogräset, men det behöver jag inte fundera på nu....)
Nu funderar jag på hur den nuvarande köksträdgården skall förvandlas till en bedårande örtagård, med dofter och fjärilar....och ja, förstås olika örter. Och rosor - förstås....

Nu har jag ca 6 långa, mörka vintermånader på mig att drömma och planera.
En härlig period, då allting är möjligt!

Snart gör vi som tranorna....

Trädgården pockar på uppmärksamhet, men jag hinner inte riktigt med den. Lönejobbet tar nu all min energi. Efter jobbet går jag en liten runda i trädgården, plockar i mig några sura havtorn eller söta plommon.

Jag flanerar, njuter av höstens färger och allt som ännu blommar; rosor, klematis, rudbeckior mm.

Men ärligt talat, nu får jag skärpa mig för att inte se alla "måsten", dvs det jag borde och så gärna vill göra. Jag vet ju att trädgården förlåter mig. Den kommer nog igen i nästa år, fast jag inte rensar, beskär, klipper, delar, flyttar. 

Det här veckoslutet hade jag tänkt vika för trädgårdspyssel, men nej - regnet satte käppar i hjulet. Oj vad det är blött i marken. Men jag kunde ändå städa bort sommaren, dvs. plocka undan trädgårdsmöbler och pynt. Snart gör vi som tranorna, drar söderut, till vinterbostaden. Ja, vi förflyttar ju oss de facto bara 15 km och kommer tillbaka varje veckoslut, men ändå känns det lite melankoliskt.

 Jag måste erkänna att jag gillar att "pynta" i trädgården. Jag hänger upp ljuslyktor och skyltar. Jag radar ut blomkrukor, rostiga järngrejor, planteringsspadar och snirkliga stöd åt blommorna - enbart för att jag tycker det ser mysigt ut. Till och med en stor prydnads groda och en egenhändigt tillverkad ödla av hönsnät finns det i vår trädgård. Det nyaste tillskottet är ett fint blått keramikklotet från Ceracon, som jag fick i julklapp av gubben, och två koltrastar av trä från Wildlife Garden . Jättefint, tycker jag,  och då spelar det ingen roll vad andra tycker. Men på hösten är det ett drygt jobb att plocka undan allt.

Nu har jag städat undan hundrafemtioelva lerkrukor och massor med andra prylar.

Men det finns också "pynt" i trädgården som får stanna kvar under vintern. Dit hör den rostiga söndriga grepen och spaden som är utmärkta stöd för vinrutan i örtagården. 

Hösten gula giganter lyser i trädgården!

Höstens gula blommor är verkliga höjdare i dubbelbemärkelse. Inte enbart stora, utan gigantiska! 

Men också höjdare, eftersom de lyster upp höstmörkret! 

När jag skriver det här har nog mina spirstånds blommar ut, men de gladde mig länge.
En liten planta från trädgårdsklubbens plantbyte har på en säsong blivit ett jättebestånd vid husknuten.

Min absoluta favorit är fackelstånds. De är nästan två meter höga och så kraftiga, så de behöver inte bindas upp. Det bästa med dem är ändå är dels att fjärilar och humlor älskar dem, dels att jag ser dem från min länsstol. Jag behöver inte ens gå ut för att njuta av dem!

Gullbollen eller höstrudbeckian fanns här när vi flyttade hit. När vi byggde till torpet trodde vi att de skulle stryka med, eftersom deras växtplats grävdes upp. Jag flyttade därför ett par plantor, grävde ner dem invid ett äppelträd. Där blommar de nu, fyra meter upp i trädet! 

Den gamla beståndet kom också igen och döljer nu helt vårt sovrums fönster. De är ganska yviga och slänger sig hit och dit. Ingen ordning på dem inte....
Men de gör skäl för namnet gullboll och lyser så glatt. Så jag förlåter dem gärna...

Men ingen ser ju....

Inger ser det ju! Ja, så brukar gubben säga, när jag bekymrar mig över något - ute eller inne - som ser rörigt ut. Då avser han att vi inte väntar besök. Jag protesterar; JAG ser ju! Och vårt hem och vår trädgård är ju bara vår -  inte för att visa upp för besökare.

Men nu står jag där! I måndag kommer trädgårdsklubben på besök till min trädgård. Och alla kommer att se -  och jag blir lite darrig inför det!

Till råga på allt deklarera en liten flicka på besök nyligen att jag har råddig trädgård. Ja, inte kunde jag ju annat än hålla med. Det är inte raka rader och ogräsfritt. Jag har lite svårt att begränsa växternas framfart. Det planterade blir vildvuxet - och de vilda växterna kan vara planterade.

Men, vad sjutton! I senaste Allt om Trädgård stod det att trädgård är ett mentalt tillstånd. Det är bara att sluta ögonen och se framför sig hur det kan se ut. Det är så sant, så sant.

Så nu undrar jag om jag kan be min besökare att gå med ögonen fast i min trädgård....

PS - jag tycker faktiskt det är jätteroligt att folk öppnar sina trädgårdar och bjuder in andra! I måndags gjorde vår trädgårdsklubb besök i två medlemmars fantastiska, fantasifulla, frodiga, fina  trädgårdar.
 I söndag, dvs. 19.8 är det den officiella öppna trädgårdarnas dag i Finland. 

Fast jag hinner nog inte då....måste kanske städa i min egen trädgård inför måndagens trädgårdsbesök

Åskvädret satte sina spår i trädgården

Jag höll nog på att falla i gråt när jag igår, när efter jobbet gjorde en runda i trädgården.

Nattens otroligt häfta åskväder, med skyfall och kraftiga åskbyar, hade  satt sina spår. Det var en enda röra i rabatterna. Hela rabatten med såpört som ännu inte börjat blomma, låg ut över trädgårdsgången. Mina ståtliga spirstånds på andra sidan gången, de som nu blommar som finast, hade lagt sig ner längs berget. Och likadant såg det ut i många andra rabatter. ¨

Men snabbt insåg jag att det inte är orsak att deppa. Det gäller ju bara några blomrabatter! Mer synd är det om skadorna på de grödor som odlas för inkomstens skull. Och dessutom - jag har ju själv sagt det; det är naturen som bestämmer.Och när naturens krafter slår till, då kommer nog vi människor (och våra trädgårdar) i andra hand!

Så jag gav rabatterna lite första hjälp. Försökte binda upp och stöda...
Men igen en gång inser jag; i nästa år i ska jag fixa lite blomstöd INNAN skadan är skedd....!!!.

Månadens favoriter, vallmo och fingerborgsblomma

Mina favoriter i juli är vallmo och fingerborgsblomma. En gång sådda -  och de kommer igen och igen. Men definitivt inte där jag tänkt....och jag blir vara tvungen att inse; de blir finast när de dyker upp där de vill och inte där jag planerat och planterat.

Med vallmo avser jag den enkla och ettåriga kornvallmon. Den har slängt ut sina frön långt från den ursprungliga odlingsplatsen. Den dyker upp bland jordgubbar och sallad, i fogarna i stenläggningen och ack så vackert,  bland prästkragar och ringblommor....

Digitalis - fingerborgsblomman - reser sig två meter hög mitt i en rabatt där jag aldrig sått den!

Men ack så ståtlig den är - och matchar precis praktbetonikan. Men den slänger sig också ut över stenläggningar, trädgårdsgånger och väver in sig i rosor och andra buskar. 

Även här pratar vi om den enkla, gammaldags sorten. Den som fanns vid torpen i min barndom. Ibland funderar jag på om jag borde försöka få in fina, förädlade sorter....Men måntro de skulle bli lika ståtliga som de här Och måntro humlorna skulle älska dem lika mycket.....

Men jag inser - jag måste börja begränsa deras framfart....

Helst skulle jag ju se att de växer bland blåeld och prästkrage i blomsterängen....Men jag är inte herre över mina digitalis....Precis som vallmona  bestämmer  de själv.....

Och egentligen - det är ju så jag vill ha det. Naturen skall bestämma - inte jag....

Min blomsteräng - och drömängen

För varje år finns det lite mera vilda blommor på ängarna kring  Rosendal torpet. Det gör mig så glad att märka att ängsklocka, prästkrage, gökblomster mm. sprider sig. 

Det gör mig också så glad att märka att fjärilar och andra insekter är glada....

Men det är nog inte lätt att skapa fina blomsterängar, det kräver både tid och ork. 

Jag har jobbat rätt hårt med ängarna i ca tio års tid och behöver nog tio år till, tror jag....

Hittills har jag ett område med ängsklocka, ett med prästkrage osv. Målet är ju att de skulle beblanda sig, men hittills tycks de trivas bäst var för sig...

Det största problemet är nog ändå att hålla undan det höga gräset. De är inte så svårt att slå med lie, men det knepiga är att jag inte har mage att slå när det alltid finns blommor som står i knopp. Och innan blommorna har blommat ut är gräset midjehögt....

Borde kanske slå det i början av juni...

 .I år är jag ändå glad för att en vän vill ha det hö som ängarna producerar för sina får. Fast egentligen borde jag ju istället ha får själv, här på Rosendal ängarna. 

För en tid sen hittade jag drömängen när jag gjorde en skogspromenad. Berättar inte i vilken skog jag promenerade, det får förbli en hemlighet...

Det var en alldeles ofattbart vacker blomsteräng!  Det mest fantastiska var mängden av nattvioler blandat med alla andra ängsblommor. Ja, här fanns faktiskt tusentals nattvioler.

Så vackert kan endast naturen skapa - ja med lite hjälp, för ängen slås nog regelbundet!

Gammal är bäst!

Ja, i Rosendal torpet är nog gammal bäst. Dvs om man är en ros!

Jag drömmer om en riktig rosendal i Rosendalen och har planterat in lite nya rosor. Men de som fanns här från början mår bäst - och har verkligen tagit sig, när de fått lite omsorg. Med betoning på LITE.

Den här busken var odefinierbar när vi flyttade hit. Risig och utan blommor växte den inne i annat bråte. Jag lyckades gräva upp en rot och flyttade den till ett annat ställe där den tagit sig och nu är översållad med pyttesmå rosa rosor som bara blommar någon dag. Vem kan säga vad den heter?

Den senaste tiden har vi ändå mest kunnat njuta av de här rosenbuskarna som finns på flere olika platser i Rosendal torpet.Här kallar vi dem för midsommarrosor, men i Sverige går de väl främst under namnet Finlands vita ros.  De har också tagit sig när jag röjt bort ogräset runt rötterna och gett dem lite energi (läs hästgödsel). I år har de blommar överdådigt och länge - pga det kalla vädret. 

Och hur är det med de nya rosorna som jag planterat in? 

Tjaa, som med allt annat i Rosendal torpet. Lite si som så....

Planterat på fel ställen....försvinner in i annan grönska....sköts kanske inte som det borde.....

Men ibland flammar något till och blir så himla fint, trots allt....

Underbart väder - för bastureparation!

 Vädret har varit perfekt de senaste dagarna! Kallt och regnigt, alldeles utmärkt väder för bastureparation. I morgon blir det invigningsfest, för nu är jobbet nästan klart. Och jag är faktiskt  både stolt och nöjd. Stolt över att vi två, gubben och jag fick till det. Och nöjd med resultatet.
Jag har inte "före och efter"-bilder, men jag kan försäkra att den såg trist ut. Stockpanelen hade gulnat och såg smutsig ut. Bastulaven var sliten med uppenbar risk för stickor i baken. Bastukammarens inredning bestod av lite saker härifrån och därifrån som inte alls hörde ihop.

Nu behandlade vi alla väggar i både bastu och bastukammare med den allra mörkaste nyansen av Tikkurilas bastuskydd, Supi Arctic. En lite glittrande, nästan svart färg som ger lite intryck av gammal rökbastu. Men på ett mysigt sätt! I bastukammaren målade vi dörren och alla lister med en blågrå färg. som kontrast, medan alla gamla möbler, tom ljuslampetten fick sig en omgång med vit färg. Ingenting nytt, allt gammalt duger nog bra, bara man lite fixar till det. Blommor i vasen och det blir hur mysigt som helst!

Det största projektet var ändå att byta ut bastulaven och bygga en ny bänk, den under fönstret. Vi valde värmebehandlad asp och behandlade fönsterbågar med Tikkurilas Supi bastuvax i en nyans som liknar bastulaven. Som sagt; i morgon kväll har vi bastufest, gubben och jag!

Lite om eld och svalka

Det är ganska fascinerande hur olika växter ger olika stämning. 

I rabatten framför huset brinner det! Hela platsen känns solig och  varm. 

Men när man går runt hörnet, till baksidan på huset så slår  svalkan emot en. 

Visst, där är mer skuggigt och fuktigt, med ett alldeles annorlunda mikroklimat.
Men den svala atmosfären beror  också på att växterna här är gröna och vita.

 Lite i rosa, men här finns inte granna eldsprakande färger.  

Midsommarkärlek i trädgården

Humlen på min nya humlestör blir ömt omslingrad av en ljusrosa akleja. Jag lyckas inte återge det på bilden, men det är ett så vackert par. Och de har hittat varann, helt på egen hand! 

Och så är det vanligtvis i Rosendal-torpet.
Sällan kan jag ta äran åt mig, om växterna passar ihop. Dels har jag för lite kunskap, dels är jag för ostrukturerad när jag planterar. Jag gräver  ner växter där det råkar finnas plats. Fast jag kanske hade helt andra planer för det området....Eller fast det är en skuggig plats och just den växten vill ha sol. Eller fast det bredvid finns en växt som växer sig gigantisk och kväver den lilla stackaren. 

Men ofta blir det faktiskt rätt bra ändå! 

Och dessutom har jag ju ännu större orsak att glädjas åt överraskande kärleksmötena mellan växter, än om det är resultat av medveten, strukturerad planering!

Men för att komma ihåg vilka växter som tycker om varandra så öppnar jag en ny etikett som heter kärlekspar. Till kärleksparen hänför jag också den gula nunneörten och den här hostan som har blad med gul kant

Om att se det stora i det lilla

Ibland krävs förstoringsglas för att se det stora i det lilla. Dvs. om man tar det bokstavligen.

Som t.ex. den här lilla trädgårdsvivan som jag frösådde för flere år sen. En planta har överlevt. Den är pytteliten, men så vacker att hjärtat slår volter. Men, men - den finns på alldeles fel ställe, den syns knappt bland andra större växter. . 

Den här lilla vita förgätmigejen fick också mitt hjärta att slå volter. Den har jag inte planterat- den har hittat sin plats, helt av sig själv. Och det gör mig så glad! Men ingen annan än jag ser den, inklämd mellan vattentunnan och några stora stenar. De här små skönheterna njuter jag av - men ligger på mage med förstoringsglas för att se! Nåja, kanske inte riktigt....

Men uttrycket "att se det stora i det lilla" skall inte tas bokstavligt, utan symboliskt. Det är viktigt att kunna ta vara på livets små glädjeämnen och njuta av dem. Små saker, som ger stor glädje, bara man tar vara på dem! Doften av syrener, den svartvita flugsnapparens sång har glatt mig den sista tiden. Det finns enormt många saker att glädja sig åt i trädgården nu. Bara man ser dem - och inte stirrar på bladlöss och annan ohyra, ogräs och gräs som bör klippas - och allt annat som pockar på uppmärksamhet och kanske gör en blind för de små källorna till glädje.

Insikter om utsikt

Insikt nr 1;  Det spelar ingen roll fast fönstren är skitiga, om syrener och äppelträd blommar! 
Vem ser smutsen, när utsikten är betagande! Inte jag åtminstone.
Hmm...nåja....Kanske de borde tvättas....Men inte nu, jag ser förbi smutsen, ut i min trädgård och njuter.....

Insikt nr 2; Utsikten har betydelse!
Förra veckoslutet regnade det. Både lördag och söndag, från morgon till kväll! Och senaste veckoslut hela lördagen. Men so what! Både jag och gubben vandrar från fönster till fönster och njuter av trädgården. Och alla rum har fönster åt två håll. Men hmm....utanför köksfönstret är det ju inte utsikt...utan en grön vägg av syren. Och från ett fönster ser man avloppstanken som är täckt av kompost och löv....Kanske det borde åtgärdas.....

Insikt nr 3; Utsikten lagras bäst i hjärtat!
Fotar du utsikten alla mornar, frågade gubben, när jag gick med kameran från fönster till fönster.
Jo, och alla kvällar, för i kvällsljus är utsikten bedårande. MEN - fotona blir platta, färgerna bleka och den svartvita flugsnapparen som sitter i trädet sjunger hörs inte på bilderna. Och med mitt fotokunnande och kamera lyckas jag inte fånga den underbara kombinationen av vit-rosa äppelblom, rosa tulpaner, faluröd utebod och grön tallskog i bakgrunden. Så hmm..tja...jag tror jag slänger kameran och sparar utsikten i hjärtat....

Insikt nr 4; Dass med utsikt är lyx!

Vi har utedass - med utsikt. När fåglarna sjunger och solen skiner sitter man gärna där - med dörren öppen. Men när vi byggde till fick torpet moderna bekvämligheter. Badrum och wc - med två fönster, åt olika håll. Och  har man dörren öppen så ser man åt tredje håll. Det är lyx - och lyx är också att ingen, ingen ser in, åtminstone inte på sommaren när grönskan är tät utanför..Men hmmm...tänk om nån kommer....då ser de att jag sitter på dasset....fast vad ända in vassen spelar det för roll....

Regnet kom före midsommar

Idag kom regnet. Äntligen får man väl säga, efter den värsta pollenperioden i mannaminne. Under den senaste tiden har ett gult damm lagt sig över allting. Nu tvättade regnet naturen....


I regnvädret funderade jag över om vad min mamma egentligen sa om varför det var viktigt med regn före midsommar. Och via Google hittade jag talesätter som härstammar från bondepraktikan;"Bed om regn före midsommar, efteråt kommer det nog din bön förutan". 


Enligt min kloka mamma avsågs att regnet behövdes före midsommar för att göra nytta för grödorna. Enligt bondepraktikan - eller egentligen Internet avses att regn efter midsommar är långvarigt och skadligt.


Oberoende - regnet både behövdes och gjorde gott. "Trastarna ser lyckliga ut" sa min man. Ja, de stackars trastarna och stararna har haft hårt jobb att hitta mat i den torra gräsmattan.Också i rabatterna skrattade perennerna av glädje över rotblötan.  Lyckliga är också pollenallergikerna som har haft en svår vår. Rosendal torpet bidrar ju till eländet - här finns mer än 70 björkar som i år har varit gula av pollenfyllda hängen. Nu har grönskan tagit överhanden, men så här såg det ut i björklunden den 20 maj