Nu är den tiden på året då jag hysteriskt brukar rusa omkring med maskrosjärnet i handen. Det har jag mer eller mindre slutat med. Kanske jag inte hinner. Kanske har jag gett upp kampen. Eller har jag kanske förlikat mig med insikten om att maskrosorna också hör till naturen.
Jag glädjer mig åt att svalört och gullviva breder ut sig i lunden och på ängen. Jag kör krok med gräsklipparen för att inte klippa de blommande gullvivorna. Men kör ett extra varv för att kapa maskrosstjälkarna. Vad illa har maskrosorna egentligen gjort mig?? Varför är maskrosorna ogräs - och gullvivor så kära?
1 kommentar:
Jag kan på sätt och vis hålla med dig. Maskrosor är vackra om man tittar på dom nära och noga.
Samtidigt stör jag mig otroligt när min gräsmatta har gula prickar :-)
Skicka en kommentar